I morgon skulle jag kunna vakna upp som en guldfisk simmandes runt, runt, och fram och tillbaka i min vackra lilla skål. Gärna med ett prydligt litet hus där man som guldfisk kan ta sina välförtjänta powernaps när dom behövs som bäst. Tänk om jag vore en guldfisk i morgon. Då skulle jag ju inte veta om att jag dagen innan var den jag är just nu. Vad lustigt ändå. Alla är säkert bekanta med att guldfiskar inte har det bästa minnet av alla och det är säkert därför de klarar av att simma runt, runt och fram och tillbaka i samma skål dag ut och dag in. Vad hemskt ändå också – att alltid börja en ny dag som om den vore den första någonsin om nu inte minnet tryter ännu fortare hos dessa varelser. Simma in i en kant i skålen, sen över till nästa och bli uttråkad och vips så är minnet borta och glad i hågen simmar man till första kanten igen för att utforska nya områden.
Jag tror inte att jag vill vakna upp som en guldfisk i morgon när jag tänker efter. Nog för att jag är lite glömsk, men det har inte gått till överdrift ännu. Verkligen inte alls till överdrift. Jag vill minnas saker och präglas av mina minnen jag har fått genom mitt liv. Utan minnen är jag inte den jag är. Det spelar ingen roll om det är dåliga eller bra minnen men det jag kommer ihåg är ju saker som etsat sig fast på något vis för att dom har påverkat mig starkt. Det är klart att saker jag gjort idag kommer jag glömma bort, men det är ju för att dom inte påverkat mig tillräckligt mycket.
Nej, jag vill inte vara en guldfisk i morgon men jag tycker fortfarande att det är fina små rackare ändå. Jag vill ha en egen däremot! Ge mig en guldfisk! Jag lovar att ta hand om den och visa att varje nytt minne den får blir lika speciellt som första gången den fick det.
Guldfiskar har tidigare inspirerat mig till att göra denna illustration som var med i Kårsetten #1-07. Bjussar på den också så här mitt i natten, varsågod.
|| Ge mig en guldfisk
